Den här kunde lika gärna ha stått på avdelningen för facklitteratur, antingen miljövård eller biografier, för Ulrika Linder arbetar själv på en återvinningscentral och det allra mesta verkar hämtat ur verkligheten. Det allra bästa är faktiskt de autentiska foton som finns med mellan hennes tecknade serieavsnitt, inte minst på den torkade krokodil som någon lämnade och som föranledde ett antal utredningsåtgärder om vad man gör med utrotningshotade djur.
Jag hör inte till stamkunderna på min närmaste återvinningscentral, men hamnar förstås där ibland, för, som det också framgår här, det är ett ställe som alla har anledning att besöka någon gång. Det kanske är det sporadiska som gör att jag har svårt för det, liksom vissa karikerade(?) typer här, som kastar fel och aldrig lär sig. Själv kan jag fortfarande inte begripa varför inte kuvertbranschen tvingas tillverka kuvert som kan återvinnas som papper (jag har i alla fall lärt mig att de inte får kastas som papper eftersom de innehåller lim), eller varför så stor del av ansvaret på senare år har lagts på individen, som rimligen inte kan förväntas vara expert på detta (också, förutom att välja elavtal, placera pensionspengar och je-ne-sais-quoi). Jag tror jag håller där.
Det är annars en rätt rolig skildring, som också lärde mig något nytt. Jag tror heller inte att jag är värst; till exempel är jag noga med att inte "slänka", det vill säga skänka till välgörenhet sådant som egentligen borde kastas, förlåt återvinnas. Men att det görs beror förstås på att många tycker det är lättare, eventuellt bara för att de har närmare till Myrorna än till återvinningscentralen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar