Månadens cirkelbok som vi träffades och pratade om idag var den här kritikerrosade debutromanen. Jag tog mig an den med höga förväntningar, inte bara på grund av rosorna, utan för att den utspelar sig i en miljö som man sällan får tillfälle att läsa något från. Huvudpersonen är den tonårige Olof, som växer upp i en familj av resandesläkt, som måst lämna Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna 1948. När historien börjar ett par år senare har de nyss kommit till en liten ort i Halland, i boken kallad Siltebruk. Där bor de i ett hyrt ruckel och livnär sig på det de kan, de bedriver lite handel och lite hantverk och lite annat som inte riktigt lämpar sig för dagsljus. Olof och hans bror Valentin blir var och en på sitt sätt vuxna under de år vi får följa dem. För det mesta är det rätt eländigt, men det hade blivit outhärdligt om det inte också hade funnits ljusglimtar.
Både i repliker och berättande text förekommer en del romani. (En av våra mer ambitiösa cirkeldeltagare hade gjort en gloslista, som blev fem sidor.) Det är ett litet antal vanliga ord, som man lär sig efter hand, och ett större antal mindre vanliga ord som ofta ger sig av sammanhanget. Jag tyckte det var intressant, men det är inte utan att det skapar ett visst tuggmotstånd i texten, och man får ibland helt enkelt finna sig i att man först inte förstår ett ord, som sedan återkommer på ett sätt som gör att man lättare kan inse betydelsen.
Kanske mina förväntningar inte riktigt infriades; jag tycker att det är aningen för mycket miljö och aningen för lite intrig för min smak. Men samtidigt är det nog nödvändigt för att bli begripligt för de flesta läsare, som nog är ungefär lika ovana som jag vid miljön. Vi var överens om att det var tänkvärd läsning, om en tillvaro för inte alltför länge sedan men under villkor som ibland känns mycket avlägsna, ibland alltför aktuella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar