Med tanke på att mitt första möte med Marcus Ivarsson var när han hade seriefierat Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen är det lite roligt att en av hans rollfigurer här läser Gösta Berlings saga (och identifierar sig med den försupne prästen). Annars är det inte så roligt, utan ganska jobbigt. Huvudsakligen är det självbiografiska episoder, mest om hans missbruk och hur han försöker komma ur det. (Såvitt jag förstår har det nu gått bra, vilket ändå lämnar en med en gladare känsla än man har under större delen av läsningen.)
För det mesta är det en tecknarstil som inte direkt sticker ut:
men han har förmågan att variera sig när det är påkallat:
Jag får nog göra lite bättre research när jag bunkrar serier framöver. Det här var inte dåligt, men det var något helt annat än jag var ute efter - utan att jag för den delen tror att serier måste vara humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar