lördag 10 mars 2018

38. Kerstin Sundh: Titta, det spökar!


Eventuellt har jag härmed hittat fram till den bok som jag från och till har försökt komma ihåg något mer av än bara den gastkramande scenen på omslaget. När jag nu har läst (om) den får jag nog bestämma mig för att det var den, annars vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna släppa den här frågan. Själva berättelsen känner jag igen mycket lite av, men scenen med spöket i spegeln är absolut densamma, även om man kanske kan tänka sig att det temat är använt någon mer gång än här.

Det handlar om Monika, som är tolv år, och bara där inser man att detta inte utspelar sig i år, när det väl är tolvåringars mormödrar som heter Monika. Boken är från 1978, men både namnval och delar av intrigen känns snarare något decennium äldre. Hon skickas till Klingerbo, ett ställe som på ett lite konstigt sätt dubblerar som herrgård och barnkoloni, men förklaringen till det är nog att den barnrika familjen som bor där behöver dryga ut kassan, och därför fyller ena flygeln med ytterligare barn utöver de egna. I en stor del av boken ägnar Monika och de andra sig åt annat än spöken; det är hjortronplockning, tennisturneringar och schemalagd tjänstgöring som oavlönade guider i Klingerfeltsrummet, där skalden Johan Adrian Klingerfelts arbetsrum finns bevarat. Och det är förstås han som sägs spöka, men det dröjer till näst sista kapitlet innan han syns i spegeln.

Bortsett från det lite baktunga i dispositionen tycker jag det här är en riktigt bra bok för målgruppsåldern, gissningsvis Monikas jämnåriga. Frågan är om dagens tolvåringar håller med, eller om de vill ha mer action än Johan Adrians snusdosa i silver försvinner spårlöst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar