Astrid Lindgren är ju inte känd för att undvika sorg och död, men i den här novellen är de huvudsak på ett sätt som kanske ändå inte är så vanligt. Formatet, 15 små sidor med ganska stor stil, gör förstås att det inte går att utveckla för många teman parallellt. Den här novellen är ursprungligen publicerad i boken Kajsa Kavat, som jag inte ens visste var en novellsamling. Där ser ni hur obildad jag är. Men jag jobbar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar