lördag 28 juli 2018

169. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj


Ibland ger en bok läsaren associationer som förmodligen inte alls var de som författaren avsåg. Det kan bero på något så enkelt som att läsaren har läst, eller i just det här fallet, lyssnat på, något annat litterärt verk för inte så länge sedan och har det färskt i minnet. För mig fungerade inledningen till den här romanen så (allra först finns en prolog - mer om den strax):


Det går att läsa avsnittet som både ironiskt och fullkomligt seriöst (mer om det strax), men mina tankar gick till den här inledningen:


som kanske inte behöver någon närmare presentation. Visserligen är den inte berättad av någon i familjen Dursley, och visserligen har inte den helt vanliga familjen i Edvardssons bok en föräldralös trollkarl boende i skrubben under trappan, men vad gäller mentaliteten - att det viktiga är vad som syns utåt - har familjerna en hel del gemensamt.

När jag läser inledningen ovan tar jag den inte riktigt på allvar, kanske för att den har föregåtts av en prolog, där det framgår att dottern i familjen står åtalad för mord. Det blir då lite apart att börja tala om att familjen lämnar sina biblioteksböcker i tid, men efter hand visar det sig att det kanske inte är så apart ändå. När allt annat rasar är man i alla fall inte en familj som drar på sig förseningsavgifter. Den som för talan i början är pappan i familjen Sandell, prästen Adam, och det är tydligt att detta med att vara en helt vanlig familj är viktigt för honom på ett fullkomligt icke-ironiskt sätt.

I nästa del av boken är det dottern Stella som berättar, och hennes bild av familjen och händelserna som leder fram till att det hittas en man, knivhuggen till döds på en lekplats i Lund, skiljer sig en del från hennes pappas syn. Till sist berättas historien ur mamma Ulrikas perspektiv, och eftersom hon är advokat, och det har blivit dags för rättegång, har hon förstås en ytterligare annan syn på saker och ting, särskilt med tanke på hennes båda roller som jurist och anhörig. I alla tre avsnitten förekommer också återblickar ända tillbaka till när Adam och Ulrika träffades. Den här strukturen på historien hade kunnat bli misslyckat omtuggande av samma saker, men jag tycker faktiskt att författaren lyckas med den. Eftersom Stella är nitton år rör hon sig förstås ganska mycket på egen hand, även om hon bor hemma hos föräldrarna, och är med om saker som föräldrarna inte vet allt om. Och var och en av de tre har en distinkt berättarröst, som är skickligt frammejslad.

Eftersom jag har bott i Lund i ett par decennier och fortfarande jobbar där, även om jag nu bor på annat håll i kommunen, tycker jag att det är väldigt roligt med en roman som utspelar sig där. Miljöerna är kanske ibland lite skissartade - det räcker inte med att berätta vilken gata någon tar från ett ställe till ett annat - men så kommer det avsnitt som handlar om Lund som mental miljö, om jag får kalla det så, och där blir det ofta oerhört bra. Möjligen är det inte riktigt lika lysande som i En nästan sann historia, men det kan bero på att jag själv hade lättare att relatera till just den tid, miljö och intrig som var aktuell där. Här är det å andra sidan alldeles tydligt att det utspelar sig under något av de allra senaste åren, särskilt genom Stellas kommunikation, där mycket sker genom sociala medier. (Och hemma hos Sandells blir man förvånad när hemtelefonen ringer, för det är aldrig någon som använder den.)

Vad gäller utredningen av mordet tycker jag att det lämnas en och annan lös tråd, som polis och domstol borde ha knutit ihop. Men man ska nog inte läsa den här boken i första hand som en deckare där det viktiga är vem som gjorde det och hur. Snarare är det en roman om en familj och deras relationer, inbördes och utåt, och där är det inget klaga på. Att jag själv tycker att den här boken inte riktigt når upp till hans förra är en annan sak; det beror i första hand på att den förra och jag passade varandra så enastående bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar